Älskade vänner..hoppas att ni har haft en bra påsk.

Har inte orkat blogga något under påsken då det är så drygt att blogga från mobilen men även för att det har varit fullt upp hela påsken.

På gott och ont.

Nu har jag norpat makens laptop så nu kan jag skriva lite.

Påsken har bara swichat förbi, har haft påskmiddag här hemma på skärtorsdan då pappa, syrran och hennes familj kom, sedan var jag och familjen bjuden hem till svägerskan på påskafton på god mat och i söndags så åkte jag och maken iväg på kryssning.

Så skönt att få komma iväg i ett dygn, lämna alla bekymmer hemma och bara njuta av god mat, goda drinkar, lite shopping och ett helt jävla gäng av överförfriskade och dryga tonåringar.

Önskar jag visste att silja bara hade 18årsgräns på sina kryssningar...nu vet jag och nä, åker inte med dom igen.

Tacka vet jag pensionärskryssningar på Birka   

Räckte dock med att jag bara behövde sätta ena foten på land så började eländet igen.

Sonen började direkt att han minsann skulle ha kompisar hemma som idag för att lana och vi var tråkiga och gamla som inte gick med på det, sedan började min bror bråka om en massa saker som gjorde mig ännu mer ledsen.

Beem me up scotty  

Nåja, sonen gick att efter mycket OM och MEN att avleda mot andra saker och han är nu och lanar hos en kompis, och brorsan hörde inte av sig mer efter att jag skickat ett väldigt argt sms.

Bråka inte med en bakfull,pmsaktig syster säger jag bara.

Tänk om det bara kunde ha slutat där och allt bara hade varit frid och fröjd.

Men nä.

Idag när jag vaknade fick jag två hemska nyheter.

Käftsmäll nr 1; En god vän till mig, en underbar person på alla sätt och vis dog hastig i natt.

Föll ihop på toaletten.

Mamma till fyra, yngsta 10år.

Bara ett par timmar efter dessa nyheter så kom nästa käftsmäll nr2;

Min underbara och goa vän, som alltid finns där för mig, har fått tillbaka sin bröstcancer.

Bara så där...BOOM!!   .

Många tårar har det blivit idag.

Har tänkt på livet i sig, på min familj, på deras familjer.

Hur jävla skört allting är.

Sorgen sitter som ett jävla band runt bröstet, krampaktig och tårarna vill inte sluta rinna.

Men det är ju inte mig det är synd om, det är dessa två personer och deras familjer som det är synd om...egentligen.

Så summa sumarum: sonens smärta/skada är värre, nya läkarbesök väntar och evt op.

Jag väntar på min op, pappas drickande eskalerar, en vän har lämnat jordelivet och en fått tillbaka sin cancer.

Kan det vända nu?, kan jag bara få nån god nyhet!?

Jag vet, egoistiskt tänkt av mig...men jag behöver det för att orka.

Idag tänder jag ett ljus för minnet av Marie och ett för att Elisabeth ska få styrkan till att orka kämpa.